alexr0be

Jag tar ifrån förra vecakn, börjar med tisdagen.

Tisdag - For och byggde pepparkakshus med Loivisa på mysak, de vart inte jätte fint, men vi hadd de asroligt ändå.
Onsdag - Hadd funktionshinder dag, med särskolan då, såg på film, chilla i rullstol och pröva nedsatt syn. Senare efter skolan for vi på konfirmation och nästan gräddkrig, fast ändå inte, baka då sockerkaka då;)
Torsdag - Gjorde inget speciellt, var bara på träning och fick mig ett skavsår på lilltån.
Fredag - Hade prov i no och de gick väl okej, sen på kvällen var de lucia liret, och jag hade riktigt roligt, usch, måste göras om, sprang typ runt, ut å in, ner och upp blandannat.
Lördags - Var på lucialiret då också en snabbis, beskådade en skada som är den värsta jag sett och kanske någonsin kommat att se om jag har tur. Sen på kvällen var jag barnvakt.
Söndag - Var på sten en stund och fyndade ett par byxor, dock för tunna att ha nu och dom är för tajta för att ha nåt under.
Måndag - Fick se på luciatåg och på kvällen hadd vi möte laget och snacka om kommande serier och sånt blandannnat nu när damlaget är med i vårat lag och vi kan inte va kvar i div 3 och absolut inte gå upp till div 2 så vi va tvungen att ha möte och bli informerade.

Där finns typ allt jag behöver, eller om vi tar en vanlig skoldag då jag oftast har handväska så ligger där skolböcker, kanske en penna nån gång, tjej-grejs, typ nåt lycko mynt nån gång, papper. ibland kameran ochsåvidare. Har som inget mer, för ja behöver inget annat. Orkar inte ta en bild på allt det.

Emelie Sandra Hellen
Min största lilla syster, hon är 12, fyller år i november, älskar fotboll men nåt ha inträffat så hon får inte spela det än men förhoppningsvis snart igen. Hon har alltid varit den mest rörligaste,bråkigaste(tänker på när vi va mindre)spralligaste, gladaste ungen i familjen, men hon ha alltid klarat sig undan med lindriga skador som skrubbsår eller en bruten tå. Förut så satt hon alltid uppåner när vi såg på tv, hon kunde inte sitta still eller som vanligt. Sen minns jag att när vi va riktigt små, Josefina va bebis och emelie kanske va 2-4 år, då tog Emelie sin dockvagn  med dockan och gick upp mot lappen(plukbacke) och man kunde fortsätta långt upp i skogen efter en stig och hamna ööh, jag tror den ledde till sjön på andra sidan eller nåt. Så mamma fick ta cykeln och hämta hon innan hon hann gå långt, de hände många gånger. Hon har alltid varit glad, alltid stark, men nu har någonting drabbat oss. Jag säger så här: Emelie, jag vet att du läser detta, jag tycker du kämpar på jäkligt bra ändå, jag vet inte hur det är, kan nog inte heller föreställa mig, men jag ser det som ett helvete. Menn jag tror på dig, verkligen. Jag vet inte hur jag ska göra för att hjälpa, men om det hjälper att be till den som hör mitt i nattem så har jag hjälpt till lite iallafall. Men Emelie är en underbar person.

Helena Nickolina Josefina
Hon föddes med ett hjärtfel, så när hon va nån/några dag(ar) gammal så fick hon opera sig, jag minns att vi fick va hos farfar och farmor, sen sovde dom hos oss också och ibland mormor den tiden dom va nere i umeå och lund. Hon är mellan barnet i familjen, jag och Emelie är ganska lika varann, och alla andra (förutom kajsa) är brunhåriga. Så hon är som inte lik någon, minns att en gång satt familjen och åt på knutn om ja inte minns fel, och en i min förra klass åt där samtidigt, och dagen efter på skolan fråga han vem den blonda tjejen va. Ja ba men hallå, de är min syster? När hon va liten va hon knäpp tyst, eller iallfall när hon gjorde nåt hon inte fick. Så om hon hade vare tyst ett tag kunde mamma hitte henne i kylskåpet eller på fönsterbrädan. Hon är som jag å Emelie, brinner för fotbollen.

Nils Martin Casper
Den enda bror jag har, han var länge minst i familjen, i 5 hela år. Han har spelat fotboll han med, men jag tror att han la av med det och satsar på innebandyn istället. Sen så älskar han allt med motor. Han frågar om allt, ha fråga alla vad dom hette alltså mellan namn för ja va osäker på stavelse å så, ingen ahr ifrågasatt, men när ja kom till han så lät det såhär: varför ska hon veta det? varför ska du veta det? Först frågar han mamma, sen jagm så äre alltid, om jag har bråttomt(stav?) till nån stans, så frågar han först mamma vars jag ska även fast ja sitt bredvid honom, sen frågar han mig. Ganska söt lillebror.

Kajsa Magdalena Albertina
Ett syskon som jag längtat efter, minns att jag gick och tjata efter ett till syskon (bara för att jag ville ha en bebis i familjen igen), sen när mamma å pappa berätta att mamma va gravid vart ja så lycklig att ja börja gråta. Ja va kan man säga mer? Hon är söt då hon är glad, annars inte, eller jo, när hon gråter ibland, men bäst är det när hon sover. Hon har världens härligaste skratt, hon har riktigt bra humor också. + att hon är min lilla bajskajsa.

å btw, jag älskar er alla, även fast ja kan skrika på er tills halsen är hes.

Alltså vad jag tror på det beror som på, när man mår dåligt och verkligen behöver hjälp, då tror jag ändå på en snubbe som sitter där uppe. Men ganska omöjligt ändå.
Men nåt somjag verkligen tror på är hoppet och ödet, att det som sker redan är berstämt att de ska hända. Vet inte vem som bestämt det, jag tänker inte på en människa då, utan nåt. Jätte cp egentligen, men de är som de. Sen tror jag på kärlek också. Typ så. Går inte att förklara mer så jag nöjer mig med det.

Finns så otroligt många fina stunder jag har upplevt i mitt liv, men ett ögonblick som jag älskar som jag typ upplever varje sommar, är när vi åker bil ner till stockholm till morfar och moster och morbror, sen är det så härligt att åka bil dit, när man kommer hem och om man kommer dit på kvällen så går man och lägger sig direkt i hans mysiga gäst stuga, sedan vaknar man upp och solen skiner på himlen och det är jätte varmt och man får en paus ifrån galna lycksele. 

Bilder från i somras i stockolm, eller rättare sagt åkersberga, strax utanför stockhom,höhöhööööö



Malin,Mattias,Morfar

Har jätte många och fina vänner, men en vän jag kommit extra nära är nog Frida. Har nog dom mest knasigaste minnerna, dom helt idiotiska, de minnen då vi skrattar som mest, sorgliga minnen, massor. Skrattat till vi gråtit, säkert gråtit tills vi skrattat, vi ha gjort dumma saker, och bra, gjort allt, gjort inget.

Vi kom nära varann i 7an ungefär, sen ha vi hålle varann nära, fattar inte hur vi lyckats egentligen.
De bra med Frida, är att jag är mig själv, till 100% när jag är med henne, kan löjla mig, skratta till jag nästan kissar på mig, och även fast Frida ha jävlats med mig på nåt sätt, så klarar jag inte av att va sur på henne, fattar inte varför, alltså visst jag blir sur, tillexempel när hon spruta idomin i handen på mig medans jag sov, men den ilskan varar inte länge.
Ja skulle kunna skriva jätte mycket om henne, men de mesta går inte att beskriva som jag vill ha fram det.



Jäääätte fina bilder, och dom togs typ igår(?)

Vaknade kl.6.30 av att alarme ringde, tryckte på znoos(ööö stavas?) och sov ytterligare exakta 9minuter, men sen gick jag ändå upp 10-5 minuter i 7 och fixa mig å borstatänder å åt frukost osv. Sen fick ja skjuts till skolan, ööh, ja sen hadd va vanliga lektioner som typ so, no, matte, engelska, hanledning, idrott. Ja och på idrotten hadd vi volleyboll, och såklart är jag (inte)född till volleyboll spelare, men efter idrotten jaga jag gabriel med mina stinkande skor å de gjorde min dag, fast sen kasta han en i huvet på mig å då blev jag depp igen, eller inte.

Och efter skolan så följt lovisa med mig hem och åt här osv för att vi sen skulle kunna fara på mysak och bygga pepparkakshus,WIHO. Fast, vårat blev inte så snyggt, jämnfört med andras då. Fast ja hadd ganska roligt ändå.♥



Och nu så gör ja mina övningar som ska hjälpa knäna. De va min dag, ganska vanlig dag.

Kärlek är nåt man inte kan leva utan typ, alltså som jag ser det, det är nåt man(jag) längtar efter att känna någon dag, de är underbart när man är kär å kärleken besvaras, men en mardröm om de blir så man blir olyckligtkär, de är den vanliga kärleken. kort fattat UNDERBAR
Men sen så är kärlek mer än så, jag älskar alla mina vänner, killar som tjejer, små som stora, fast på olika sett. Alltså vissa som ja känner ganska mycket och umgås med mycket, är kärleken mycket större till än dom som ja inte umgås med så ofta eller inte känner så bra. Sen älskar man ju familj & släkt.
Men sen kkan man också älska en låt, eller ett gossedjur,eller ett underbart minne, alltså det beror på hur man ser det.
Men kärlek är viktigt, de är de vi lever på ungefär.

På middagen så åt vi potatis och kött som va i nån vit gräddsås + morötter i och sen sallad. Ha ingen bild. tyväääärrrr. Och på julspele fick ja pepparkakor och mandarin:$ för glögg är så äckligt.
Tyck bilden är så söt på nå sätt.

Min mamma heter Helena Magdalena Roberg & är 39 år gammal, och en super mamma. Hon har inte alltid bott här i lycksele utan föddes (om jag inte har helt fel) i stockholm och bodde där ett tag. Hennes pappa (morfar) bor kvar där borta, samma sak med hennes (halv)syskon, Malin och Mattias.
Min mamma är oftast glad, smått galen, har sin egen humor, och om jag vil kan jag alltid prata med henne, om vad som helst, både hon och pappa ställer alltid upp för mig även fast jag kanske inte alltid "betalar" tilllbax, eller gör nåt bra tillbaka. Men ja kan garantera att jag försöker. Hon gör det otroligt bra med att klara av rollen som mamma i våran familj, ibland kan vi va som 5 små jävular och så en smått galen pappa som ibland kan räknas in som ett 6e barn, så ja, hon är nog en super mamma.

Min pappa heter Per Albert Nicklas Jonsson och är 42 år gammal, har är född här i lycksele därimot, samma som mamma så är han en super bra pappa! Allt han vill är att lära oss växa upp till bra människor, både han och mamma har lyckats med det, förmin del känner jag iallfall, dom andra har nog sina erfarenheter nu. Pappa kan lyckas att ta fram barnet i sig, som ja sa så är han familjens 6e barn ibland, sen ha han en sån speciell humor.. + att han alltid är glad. Han ställer upp för mig med allt, (ibland) pengar, skutjs till byarna och massa mer.

Mamma och pappa är inte gifta, men de har varit tillsammans i 18 år. Några saker dom har gemensamt är att båda har ett hjärta av guld +  att båda älskar coca-cola som är nåt som jag måste ha ärvt. Älskar er.Verkligen.
Alltså ja hoppas ni förstår att de är gammla bilder, mycket roligare då. Kan upplysa om att bejbusen på alla bilder är jag;$

Här kan man säga inprincip vad som helst, eller den första mannen i sitt liv: pappa. Eller den första man va tillsammans med när man va små, men enligt mig är det inte riktig kärlek, aldrig som jag upplevde det i allafall.
Men ja tänk berätta om riktig kärlek mellan tjej - kille i en nästan mognad ålder.

Första gången Vi träffades, var det igenom gemensamma kompisar, han bodde inte här, men va här å hälsa på. De komme hem några till mig och han följde med. Sen satt jag och smsa med någon i rummet från Fridas telefon (fråga mig inte varför) men sen skulle den personen sticka så han/hon gav telefonen till killen som va helt ny för mig.
Så vi satt typ och smsa om filmen vi såg, sen så for han med alla andra, och jag minns inte om de va samma kväll eller någon annan typ dagen efter, men då skrev han till min kompis att han tyckte hon va snygg osv, men hon hadd kille, jag fick hans nummer och vi börja smsa.

Han skulle komma nästa helg igen och ja smsa med han 24/7, jag föll för han mer och mer. Sen när helgen kom så minns jag att vi var hos Saga, jag och Frida, sen fick ja ett sms att han va på väg ut för vi skulle till gammplatsen för att de va majbrasa (minns inte vad dagen heter) men så mötte vi upp han bara några meter ifrån Saga, sen va han så gulllig och skulle hjälpa mig ner med cykeln för en brant backe, men ja minns att ja sa att de gick bra ba för att inte verka ynklig eller nåt.

Men senare på kvällen vart vi tillsammans. Ganska gulligt, men vårt förhållande höll inte länge.
-
Fast de va andra gången vi blev tillsammans som ja uppfatta riktig kärlek. Då var vi tillsammans nästan 4månader,  men de tog slut dagarna före, tänker inte gå in på detaljer just varför de gjorde de, men dom som vet vad som hände är jag, han och mina vänner. Om jag skulle kunnat välja ett annat slut på vår relation hadd jag lugnt gjort det. Massa kännslor slog igenom.

Jag själv
Jag heter Emma Birgitta Alexandra Roberg, bor på södermalm i en ynkapytte stan där nästan alla känner alla, vilket har både sina för och nackdelar, som att man har vänner typ överallt, och så sprids ett rykte jäkla snabbt.
Men från när jag va 1 - 12 bodde vi i en by som hette husbondliden, typ 15min bilresa utanför lycksele.

Om jag ska typ beskriva mig själv, är jag en med kort stubin, skriker och blir sur när de inte går som jag vill, ganska dålig men samtidigt bra förlorare, typ spel som wii eller nåt sånt kan ja bli sur för att sedan bli glad igen, men som typ fotbollsmatcher så tar jag bara åt mig vad jag kan gjort fel och försöker förbättra, där blir jag inte så sur.

Skola
Nu går jag på forsdala, har gått på 2 skolor tidigare, norrmalm (som la ner även fsat ja minns att vi sjöng om den på typ skolavslutningen i 1an eller 2an) och norräng, jag gick där till 5an då vi flyttade inte till stan så jag började på fo i 6an. Då började jag ett helt nytt liv typ, jag klippte av kontakten med endel fina människor, men endel vänskaper kommer bara en viss bit.
Min nuvarande klass kan man både älska och hata.
Sen vet jag faktiskt inte vilken linje jag ska gå, å jag känner mig ganska depp om de.

Ti vänster; klassfotot sen förra året (seriöst) Ti höger; klassfotot sen i år, (oseriöst)
Kompisar
Har ganska många fast ändå lite kompisar, finns folk ja pratar med och säger "måste hitta på nåt snart" men de blir aldrig av, men även de så har jag dom ganska nära hjärtat och ställer upp för dom som dom ställer upp för mig. Men sen har jag vänner jag nästan alltid umgås med, jag älskar er alla, killar som tjejer. Och personligt så tycker jag att killkompisar är 10ggr bättre än tjejkompisar (ta inte illa upp flickor) eftersom man bråkar nästan aldrig med dom å de blir aldrig nåt missförstånd(?) som de kan bli mellan tjej till tjej. Men sen är risken stor att man kan falla för dom eller dom för en. Men jag har både flick å pojk kompisar jättejätte nära hjärtat och de tycker jag är helt okej! Och sen har ju alla en "bästavän" egentligen är inte jag ute efter en kompis som jag ständigt är med enbart (även fast de kanske blivit så) men den personen jag kan kalla för bästavän,syster,vad som helst, hon vet vem de är, å nästan alla andra vet, går egentligen inte att undgå. Sen så vvill ja påpeka att kompisarna är mitt liv, finns inget finare (familjen då men de är inte de vi ska prata om nu) och varända liten kotte är oersättlig♥

Fritid
Har börjat lira boll nu igen efter ett litet uppehåll pga skada, så de sysslar jag blandannat med nu på fritiden. Efter skolan så sitter jag nästan ständigt vid datorn, sen så gör jag läxor och pluggar till prov, de händeer att jag klämmer in så jag är med kompisar, men de är inte så otroligt ofta! Men på helgerna är jag sällan hemma, alltså ingen vanlig myskväll med familjen har dykt upp så ofta. Ofta är jag ute å ränn på stan (sorgligt) eller så är jag ute i nån by hos en kompis (mina absoluta närmsta vänner bor i byar, ganska komiskt, nåt som pappa märkt han med med allt skjutsande osv)
Familj
Nu ska jag avslöja allt om inget och inget om allt, min familj är toppen! Vi är en ganska stor familj, 2 föräldrar å 5 barn, 4 flickor och 1 pojke i åldrarna 14,12,10,8,3. Bråk förekommer i familjen, men de är dom man verkligen älskar man kan bråka med. Varje familj har sina styrkor och svagheter, vår familj har haft lite/mycket motgångar, vad de är vill jag egentligen inte prata om, men släkt och några vänner vet vad de handlar om, och de känns skönt att folk kan stötta en om de skulle hänt nåt, (mest förut) men de mesta ha min mamma och pappa klarat av, ett underbart stort tack till dom som håller i hop våran familj även fast omständigheterna. Sen är mina syskon änglar med horn, u-n-d-e-r-b-a-r-a, men i en familj bråkar man ofta.tyvärr.
Förut i tiden
Ja ha som left ett helt annat liv innan ja kom till forsdala, har nog förändrat mig ganska mycket enligt mig själv, när jag gick på norräng å hadde jag ingen tanke av att sminka mig, men när ja for till forsdala så börja ja med de ganska fort, beteendet förändrade sig, lite senare i 6an-7an blonda ja håret, lite mer bitchigare kanske, skaffa nya vänner, endel super bra vänner (dom ja ha idag) några mindre bra (har dom fortfarande men inte lika mycket) men eftersom jag har vänner kvar sen tiden på norräng så kan ja inte ha frändrat mig på ett bra sett så... Men sen så har jag fått uppleva mer nu, mer vuxet, kompis problem, kärlek, krossat hjärta, på norräng hadd jag en bästavän å vi bråkade max 2 ggr sen typ 1an - 5an, 6an och uppåt ha varit lite mera komplicerat. Massa tårar och en period så tänkte ja mer på döden och va ganska depp, men nu äre helt annorlunda. Iblan saknar jag alla gamla minnen och allt som var då, ibland är jag jätte glad att allt blev som de blev, men alla minnen lever kvar i mig, de var tänkt att de skulle bli såhära, jag dror på ödet eller nåt, tror på att allt redan va plenaret, hela mitt liv är det, allas liv är de, men vi vet själva inte om det.

Bilden tagen i 6an nån gång.

Bild tagen idag.
Om jag hadde en ännu gamlare bild så skulle ni se en stor förändring, men jag tog aldrig ego piiiczz förän 6an;p